lindahaallin.blogg.se

Tycker inte jag borde "förklara" mig, men är så trött på dessa dömanden hela tiden. Så jag vill berätta det ur min synvinkel, för de är ju ändå jag som upplever det. Jag har svårt att skriva "inför folk" När jag skriver själv är jag duktig på att formulera mig och sätta ord på allting, ingen kommer ju ändå läsa det- döma det. 

Men nu..jag ska försöka formulera mig så bra som det går för att få er att förstå. 

 

Om ni inte förstår det redan så handlar det om att Joakim ska resa iväg några månader igen, och folk reagerar så konstigt på detta? Jag och Joakim är helt egna personer som har valt detta frivilligt, att leva med varandra. Och vi har även varit bra på det, att visa att vi är egna personer och har våra egna liv. Han är inte min ägodel som jag kan bestämma över, ska jag bestämma att han ska stanna hemma? Och ärligt talat skulle jag aldrig komma på tanken att ens be honom om det! Vi är tillsammans just NU, för båda vill det just NU men om ett år framåt? Vi vet inte alls hur det ser ut då, vi kanske inte ens är tillsammans då. Ska jag då förstöra hans möjligheter som han har just NU i livet. Jag vill inte sätta käppar i någons hjul för att den vill leva sitt liv. 

 

Jag är riktigt avundsjuk på Joakim att han har dessa möjligheter. Han får liksom uppleva två helt fantastiska långresor till att upptäcka världen, jag skulle göra allt för att få den chansen. Dock är jag inte lika smart som honom och sparat sen man gick på högstadiet. Jag hade gjort precis samma sak och jag hade haft pengarna, och vad jag än väljer att göra efter studenten så vet jag att han kommer att stötta mig, no matter what. 

 

Vi litar på varandra till 100% och har en bra balans i vårat förhållande, och så länge vi båda vill detta ja då är det vi. Om ni aldrig skulle "tillåta" eran partner att åka så tycker jag bara synd om både dig och honom/henne. Men vi är säkra i varandra vi är inte 12 år längre, det är nu man ska börja leva livet inte ge upp det för någon annan. 

 

Det är klart att det är jobbigt, liksom hjärtskärande skrik rätt ner i kudden klockan 3 på natten när man stått och kramat och torkat varandras tårar för ett "hejdå" som kommer vara i månader är en självklarhet. Men jag vet att jag klarar det eftersom det är just honom det handlar om. Och om allt är bra när han kommer hem igen, ja då kommer vi endast vara ännu starkare tillsammans, får vara nykär efter 2 år är inte illa det heller.  

Jag älskar honom och så länge båda vill detta så ska vi kämpa för det

vart vi än befinner oss i världen ♡